dosinka.blogg.se

Du gjorde mig illa mer än bara en gång

Du fick mitt hjärta att slå för fort

Jag hann inte med

 

Min skugga sprang i förväg

Jag gick vilse

Allt gick åt helvete

 

Vad nu?

 

 

Fan också.., där tog min inspiration slut. Hatar när det händer. Jag älskar att skriva samtidigt som jag hatar det.

Vad nu? Hur ska den dåligt påbörjade dikten fortsätta? Usch.. Jag har inga ord kvar som passar ihop med ett brustet hjärta. Varför kan jag inte skriva om något som gör mig glad istället..? Det var en person i mitt liv som brukade göra mig glad, men den personen finns inte kvar lika mycket längre. Varje dag frågar jag mig själv varför denna person åkte iväg till en annan värld utan mig. Jag ville ju så gärna följa med, men det fanns tydligen ingen plats kvar åt mig, Så vad nu? Sova och upp och jobba.

 

 

 

Hela tiden får man lära sig att brun är en ful färg

Bajs, möbler, tunga böcker

Min dumma personlighet brydde sig inte

 

Kvällen var målad i äcklig färg

grå och svart

Var jag tvungen att lägga till brun på mina fötter?

 

Min klädsel var ett plock av charm

Fula färger som hade fått ett nytt ansikte

Mina fötter ville ha bruna converse

 

Den kvällen log mot mig

Sa att jag skulle få en trevlig kväll

Mina fula converse skor visste sanningen

 

23.30 sa min blåsa ifrån

Ta mig till en toalett nu!

Dumma äckliga bajs bruna skor!

 

Min klädsel utstrålade skräck

Jag var inte sexig

Så varför valde den turkosa jackan mina bruna converse?

 

Två år senare och jag har bytt brunt mot rött

Röd, färgen som har allt att erbjuda

Kärlek, hat, lycka och sorg

 

 

Alrdig att jag tar på mig bruna converse igen.

 

För någon dag sedan var jag ute och åt med mina kompisar. Det var en skön kväll med shysst käk och en kall öl till efterrätt. När vi satt där och hade det som bäst började mina kompisar prata om hur lik man kan vara sina andra familjemedlemmar. Så fort de började prata om det blev jag helt tyst. Jag kände bara att jag inte hade något med det samtalsämnet att göra. Vad vet jag om att lika någon liksom? Nackdelen med att vara adopterad. Kommer jag någonsin att få veta vem jag liknar mest? Är det min pappas eller mammas näsa jag har? Jag är verkligen jätteledsen över att jag inte vet och kanske aldrig kommer att få veta det. Fast ni får inte tro att jag är missnöjd med att vara adopterad, tvärt om, jag älskar det! Jag är ju tacksam varje dag för att jag och min storasyster hamnade i familjen Wistbacka, även om det kanske inte är den ultimata familjen.

 

Borde man söka till Spårlöst? Jag har alltid varit lite emot det där. Jag tycker alltid att det ser så larvigt ut när de springer med tårar i ögonen mot sina biologiska föräldrar som de aldrig har haft någon direkt relation med. Varför är reaktionen tårar? Undrar hur jag skulle reagera om jag fick chansen att träffa någon av mina biologiska föräldrar...

Om jag känner mig själv rätt skulle jag ta det hela med lugn. Det skulle nog inte bli någon dramatisk scen med tårar. Jag skulle troligen bara se chockad och fascinerad ut. Detta kanske inte är något man ska tänka på. Nej bort med dessa tankar och njuta av lördagkvällen istället. Nu går jag och köper jordgubbar som jag ska avnjuta med någon bra film, något jag förmodligen inte skulle ha kunnat göra om jag inte hade blivit adopterad.

 

Njut gott folk!